kurder, folk i sydvästra Asien (Mellanöstern) vilkas hemland är de bergiga gränstrakterna mellan Turkiet, Irak och Iran, kallat Kurdistan. Kurderna är till antalet uppskattningsvis runt 20 miljoner (beräkningarna är mycket osäkra). I Turkiet och Irak utgör kurderna de största minoriteterna (ca 10 % respektive 20 % av befolkningen); i Iran är de ca 10 %. Små grupper finns också i Syrien, Libanon och Armenien. Många lever i exil i Västeuropa, bl.a. i Sverige. De talar det iranska språket kurdiska. Deras religion är islam. Flertalet är sunniter, men mystiska riktningar (bl.a. aleviterna, som betonar pacifism, respekt för kvinnans rätt och kollektivt ägande) och sufism är också utbredda.

Redan mesopotamiska källor talar om bergsfolk som kallas kurder. Dessa antog på 600-talet islam och levde som boskapsskötande nomader med visst jordbruk i stamsamhällen ledda av en shejk eller aga. De hade rykte om sig att vara skickliga krigare (ett berömt exempel är arabernas anförare under korstågen, Saladin), och många tog tjänst i främmande arméer som legoknektar. Kurdiska kvinnor hade en självständigare ställning än hos grannfolken. Kulturlivet kännetecknas av en rik, levande folkmusiktradition och en av sufismen starkt inspirerad litterär (främst poetisk) tradition.

Den kurdiska nationalismen utvecklades tidigt på 1800-talet, då turkarna ersatte de kurdiska styresmännen med egna emirer. Den blommade upp efter första världskriget, då nya nationsgränser skar rätt igenom kurdernas territorium. De lovades självbestämmande av stormakterna, ett löfte som aldrig infriades. Flera upprorsförsök slogs ned. Efter andra världskriget vaknade den kurdiska nationalismen på nytt, men den mötte hårt motstånd från respektive regeringar.

Turkiet har inte erkänt kurdernas nationalitet; de kallades till 1991 "bergsturkar" och deras språk och kultur undertrycktes. Militanta kurdiska grupper, främst det kommunistiska Kurdiska arbetarpartiet (se PKK), inledde 1984 väpnad kamp i sydöstra Turkiet. Dess terroraktioner har drabbat även andra kurdiska organisationer liksom många civila. Med tilltagande förtryck från centralregeringen har partiet trots det för många framstått som det enda alternativet. Vid mitten av 1990-talet gick turkiska armén till häftig motoffensiv för att militärt krossa de turk-kurdiska separatisterna. I Irak, där det kulturella förtrycket länge var mindre hårt än i Turkiet, lyckades kurderna vinna begränsat självstyre på 1970-talet. Men konflikten med den irakiska regimen skärptes. På 1980-talet brände Saddam Hussein många hundra kurdiska byar och tvångsförflyttade befolkningen.

Under kriget mellan Irak och Iran försökte båda länderna utnyttja kurderna för sina syften. Den irakiske ledaren Husseins gasangrepp 1988 mot den kurdiska befolkningen i gränsbyn Halabja väckte omvärldens avsky. Efter Iraks nederlag i Gulfkriget reste sig kurderna (på uppmaning av FN-alliansen) ännu en gång, men Hussein slog brutalt ned deras uppror. För att hejda strömmen av utblottade kurdiska flyktingar som sökte sig norrut över bergen mot Turkiet, upprättade FN-alliansen en kurdisk skyddszon i Irak (norr om 36:e breddgraden). Här hölls val 1992, men det självstyrande området har plågats av en sönderfallande ekonomi och strider mellan PUK (Kurdistans patriotiska union) och KDP (Kurdistans demokratiska parti). I Iran har kurderna varit religiöst förföljda, men av taktiska skäl har landet stöttat kurderna i Irak i deras konflikt med centralregeringen. På 1990-talet hjälpte Iran också bl.a. PKK-gerillan, som ett led i en större kraftmätning med Turkiet. Se även Turkiet.